För tre år sedan…

… nästan på dagen idag, kom jag hem till Sverige efter att ha varit i tre månader i Israel-Palestina som ekumenisk följeslagare. Det var tre jobbiga månader, läskiga månader, påfrestande månader, ledsna månader, otroligt lärorika och omvälvande månader men också roliga månader.

Det blev många nya möten med människor från olika delar av världen, ekumeniska följeslagare från Norge, Tyskland, USA, Schweiz, Frankrike, England och Sydafrika. Men även många nya möten med palestinier och israeler. Mest minns jag Nabeel och Gila.

Nabeel flydde från Haifa med sin familj 1948 då den Israeliska staten utropades. Då var han ett barn. Hans familj hade en restaurang där i staden. Den stad som ligger så fint vid Medelhavet. De flydde till ett flyktingläger. De var cirka 700 000 till palestinier som flydde. De trodde de skulle få komma tillbaka. Många har fortfarande nycklarna till sina gamla hem hängande runt halsen. De har ännu inte fått komma hem. Idag har de blivit flera miljoner spridda runtom i världen. Många bor fortfarande i flyktingläger.

Nabeels familj accepterade 1956 ett erbjudande av den jordanska regeringen och FNs flyktingorgan UNWRA och flyttade då till området Sheikh Jarrah östra Jerusalem. Där byggde de sig ett hus och skapade sig ett hem, liksom många andra palestinier som också tagit detta erbjudande. Men efter sexdagarskriget 1967 annekterar Israel östra Jerusalem och man ockuperar hela Västbanken…

När jag lär känna Nabeel sitter han på sin tomt och vaktar den ena halvan av sitt hus. Den andra halvan har ockuperats av israeliska fanatiska bosättare. Varje natt sitter han där, oftast tillsammans med hjälp av någon från israeliska fredsrörelsen eller några internationella fredsaktivister, för att vakta resten av sitt hus.

Ibland blir det bråk med de arroganta, fräcka och provocerande bosättarna. Då kommer israeliska polisen och hämtar Nabeel. Även fast det är bosättargrabbarna som bråkat. En kväll är de där och river ner ett helt staket. Jag råkar vara där och fotograferar för att kanske ha som bevis.

Det var för tre år sedan. Nabeel sitter där fortfarande. Han brukade säga:

–       Berätta för världen hur de behandlar oss!

–       Ja, jag lovar att göra vad jag  kan, sa jag.

Nabeel och hans familj är ändå lyckligt lottad. Många andra i Sheikh Jarrah har blivit vräkta från sina hem. De hem de fick från FN. Nu är det israeliska fanatiska bosättare som flyttat in även där.

Gila flyttade till Israel som nittonåring 1966 från USA, där hon växte upp med sina judiska föräldrar. Hon trodde fult och fast på de ideal som staten Israel stod för. Att det var det nationella hemmet för det judiska folket och att det skulle utgöra ett skydd för de judar som blev förföljda i världen. Att Israel var det perfekta landet som gjorde allt för att få fred med sina omgivande hotfulla arabländer.

Men sen kom 80-talet och kriget med Libanon. Hon började märka att de israeliska ledarna ljög. De sa ju att de bara skulle gå in fyra mil på libanesiskt territorium, men de gick ända till Beirut! Sen tog kriget aldrig slut. Det bara fortsatte och fortsatte och många blev dödade. Och Gila började tvivla.

I slutet av 80-talet hörde hon talas om att det hade bildats en grupp av kvinnor som var klädda i svart och som samlades för att tyst protestera mot våldet. Gila tog sig dit och har sedan dess stått där en dag i veckan tillsammans med de andra kvinnorna. Gruppen heter Women in Black.

Några veckor efter sitt möte med Women in Black träffade hon för första gången i sitt liv en palestinsk kvinna på en middag. Det blev ett möte som förändrade hennes liv. Hon förstod helt plötsligt att palestinier inte är farliga, vilket hon tidigare trott. Hon började förstå hur svårt palestinierna hade det. Hur de led. Sedan dess har hon ägnat en stor del av sitt liv åt att jobba för freden.

Mina tre månader i Israel-Palestina förändrade mycket även i mitt liv. Jag tänker ofta på hur dom orkar och vågar, människor som Nabeel och Gila. Kan dom så borde jag kunna. Därför har jag valt att engagera mig, och göra vad jag kan för att dra ett strå till stacken för en rättvis fred i Israel-Palestina. För vad var det Astrid Lindgren skrev i Bröderna Lejonhjärta. ”Annars är man bara en liten lort!

Vill du läsa mer om Nabeel och Gila och andra människor kan du klicka på ”Resebrev från Israel-Palestina” längst upp till höger och sedan ladda ner dem som pdf-filer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s