Gästbloggare: Vad ska läkas med dessa medel? Och vem?

Jag fick den här texten från min vän Malin och tycker att den är så bra skriven och har så viktigt budskap att jag gärna lägger in den på min blogg så att många kan läsa! Sprid gärna vidare!

————————————————————————————————————

Varför försöker Svenska brukarföreningen med vänner, ni som förespråkar substitutionsbehandling med en närmast religiös fanatism, ständigt övertyga personer i missbruk om att de är sjuka och måste ”behandlas” med narkotiska läkemedel för resten av sina liv för att inte dö och gå under? Och att vi andra narkomaner som istället valt att bli nyktra och drogfria, skulle vara religiösa, inskränkta idioter med ett eländigt liv?

Min mamma brukade ringa mig på fyllan och med sin släpiga hesa stämma entonigt upprepa ”jag är så friiiii, jag mår så braaaaa när jag dricker”. Min mamma bor på en madrass på golvet i sitt kök och lever i misär. Jag har hört de där resonemangen hela mitt liv och det blir faktiskt patetiskt till slut. Om man går som en anka och ser ut som en anka, så är man förmodligen också en anka. En missbrukare låter likadant, oavsett om det är folköl eller heroin som står på menyn och oavsett om det levereras på recept eller från gatan. Och oavsett om man svänger sig med nya begrepp som ”brukare” istället för missbrukare.

Så här skriver en medlem i Svenska Brukarföreningen som kommentar på ett inlägg som förlöjligar 12-stegsrörelsen:

”Jag kan inte förstå varför drogfrihet anses så viktig, drogfrihet för mig saknar helt innebörd & betydelse. För mig personligen är drogfrihet ett förnedrande elände.” (12 STEG FRAMÅT, 24 STEG TILLBAKA, 01 jun 2013 10:35, http://www.svenskabrukarforeningen.se/node/6171)

Jag kunde inte sagt det bättre själv – om det varit för 10 år sedan. Och min mamma och alla andra aktiva missbrukare skriver självklart under på detta. Inget nytt under solen med andra ord. Att medlemmarna i Svenska Brukarföreningen resonerar som de gör, förvånar knappast någon som är lite insatt i hur missbrukssjukdomen fungerar, men det som förvånar är hur andra – Svenska Brukarföreningens vänner – kan stötta en förening som aktivt strävar mot att hålla människor kvar i sjukdom och stigmatisering och försöker övertyga narkomaner om att de aldrig kommer att må bra utan fortsatt opiatmissbruk.

Medlemmarna jämför gärna sina droger med andra läkemedel, som t ex blodtrycksmedicin. I mina ögon, är en sådan jämförelse enbart ett löjligt försök att linda in sitt missbruk i en intressantare förpackning. Det finns ett normalvärde för vilket blodtryck kroppen ska ha för att fungera, ett värde som är viktigt att hålla sig inom för att inte bli svårt sjuk och dö i förtid. Har man ett onormalt tryck, går detta att reglera med hjälp av läkemedel. Medicinen används för att återställa kroppen till ett naturligt tillstånd, få bort sjukdomssymptomen. Att ta en drog på morgonen för att försätta sig själv i ett bedövat tillstånd, skiljt från andras, avlägset ens naturliga tillstånd, är inte samma sak som blodtrycksreglerande medicin eller insulin eller vilket annat läkemedel mot sjukdom som helst. Det är ett vanligt, hederligt, skitigt missbruk. Vilket är en sjukdom i sig. Men botemedlet mot denna sjukdom är inte fler droger, utan livsstilsförändringar som möjliggör ett värdigt liv – utan droger.

När jag blev svårt psykiskt sjuk i samband med en livskris för några år sedan, utvecklade jag ett destruktivt självskadebeteende. Jag fick tvångsvårdas med LPT emellanåt och ansågs som en särskilt vårdkrävande patient i slutenpsykiatrin. Jag skadade mig för det var den enda metod jag visste, som kunde tillfälligt lindra min obeskrivligt svåra ångest. Två år och tretton allvarliga självmordsförsök senare, lämnade jag psykiatrin och gick ut i missbruk, blev injektionsnarkoman, fick ett socialt sammanhang och mådde mycket bättre. Hittade andra sätt att hantera ångesten. Fine! Eller?

Det fanns en och annan som tyckte att jag skulle bli drogfri. Det var det jävligaste någon kunde säga till mig på den här tiden. I min värld var att bli drogfri, samma sak som att vända tillbaka till psykiatrin och dö. De som förespråkade drogfrihet, förespråkade alltså att jag skulle välja att dö istället. Tack för kaffet! Nej, jag visste ju att jag aldrig någonsin skulle kunna leva ett normalt liv, jag som hade så många diagnoser, som inte var som andra, behövde helt enkelt kemiska preparat för att överhuvudtaget fungera. Trodde jag.

Dessutom mådde jag inte direkt dåligt av min livsstil. Tyckte jag.

I själva verket var jag svårt sjuk, både psykiskt och fysiskt men jag upplevde inte det själv. Det är först när jag läser mina journaler och sedan jag blivit helt nykter, drog- och medicinfri som jag förstått hur illa det var med mig.

Idag, som nykter och drogfri, är en riktigt dålig, jobbig och jävlig vecka, aldrig så dålig som den bästa eftermiddagen i aktivt missbruk. Men jag visste inget annat sätt att leva och trodde inte jag kunde fungera på samma vis som andra, ”vanliga” och friska människor. Denna lögn höll på att kosta mig livet, först i psykiatrin och sen i missbruket. Jag uppfyller visserligen kriterier för allsköns diagnoser från DSM IV, men det betyder inte att jag behöver vissa preparat från läkemedelsföretag eller något annat, för att leva ett värdigt liv. Tvärtom.

Det är inte förespråkandet av människors möjlighet att få tillgång till läkemedel som är det obehagliga med Svenska brukarföreningen med vänner, utan den närmast religiösa övertygelsen man predikar, att vi människor som missbrukat är annorlunda än andra. Att vissa människor kräver en extern substans för att fungera. Är man då född med ”opiatbrist” i hjärnan eller vad är det som gör att vissa människor kräver detta medel för att läkas och leva som andra?

Det är bra att läkemedel finns. Och det är bra att yxor finns. Man kan hjälpa människor med läkemedel och man bygga hus med yxor. Men människor får sina liv förstörda och dör av läkemedel om de missbrukas, precis som man kan dö av en yxa, om den används på ett sätt eller i ett syfte den inte avsedd för. Därmed inte sagt att det är yxans fel att någon dog av den…

Malin Widerlöv

18 tankar om “Gästbloggare: Vad ska läkas med dessa medel? Och vem?

  1. Jag håller fullständigt med, hade någon frågat mig för 6år sedan om jag inte skulle försöka bli drogfri hade jag nog bett vederbörande att slänga sig i väggen, idag 6år senare fri från knark, alkohol, mediciner från hepatit c( 48 veckors interferonkur) känner jag mig fri. Tack Malin för det fina du skriver och hoppas att dina tankar om sakernas betydelse får genklang där det behövs

  2. Fin text Malin,som du vet är jag nykter sedan 6år tillbaka jag var också en förespråkare om att jag var så fri och skulle aldrig kunna tänka mig att sluta med droger som jag då hade brukat i trettio år, vad det var som fick mig att upptäcka att jag inte var fri utan jag var fast i mitt missbruk som den värsta kedjefånge och inbillade mig att jag trivdes och ville ha det så till döds dagar det har jag inte riktigt fått klämm på än . Nu 6år senare fri från alkohol, narkotika,piller och en hepatit c (48veckors interferonbehandling) det kallar jag för frihet.så tack för att du delar med dig av din visdom.

  3. Det var jag som skrev det där du citerar på Svenska Brukarföreningens sida.
    Jag förstår fortfarande inte vikten av drogfrihet, Malin Widerlöv.
    Det kanske iofs inte heller var syftet med din blogg, att förklara för oss som inte förstår.
    Jag är inte en del av Svenska Brukarföreningens vänner, jag är inte aktiv där.
    Däremot har jag en grupp på främst Facebook SBF NPF, dvs
    Svenska Brukarföreningen NeuroPsykiatriska .Funktionsnedsättningar.,
    Jag skulle inte kunna tänka mig att vara utan min medicin Metamina en enda dag, mitt liv är ett rent helvete utan medicin som jag skrev, men din förklaring stämmer inte alls..
    Jag känner igen mycket av vad du skriver, min mor är också gravt alkoholiserad & jag har varit LPV:ad ett par gånger
    Jag hatade henne & jag hatar vad alkoholen gör med henne.
    Tro nu inte att jag är naiv som skriver att jag hatade henne.
    Numera har jag inga känslor alls för henne, de stör mig inte i alla fall inte.
    Om min mor skulle sluta dricka skulle jag fortfarande förakta henne.
    Det var inte alkoholen som fick henne till att göra det hon gjorde & fortfarande gör, fast jag är väl medveten om att alkoholen förstärkte hennes beteende.
    Jag håller min mor helt ansvarig full eller nykter.
    Min mor har Münchhausen by proxy.
    Hon har sen jag blev tonåring använd föreningar inom anti-drogrörelsen för att få sola sig i glansen som tapper drog- mamma dsom vill få mig ur ”skiten”
    Jag har aldrig använt illegala droger & jag har i mer än 30 år förvånats över hur lätt hon manipulerat alla inom antidrogrörelsen hon kommit i kontakt med.
    Jag har fortfarande problem med hennes aktioner mot mig, understödda av antidrogförespråkande föreningar.
    Läskiga grejer som nog inte kommer upphöra fören tanten dör, om ens då, för de vägrar att lyssna på mig.

    Jag tycker det är fantastiskt att du lever ett bra liv utan droger & mår bra.
    Jag har läst grejer du skrivit förut om skulder & sånt, gillade ditt sätt att resonera till 1000.
    Men nu är jag vilse jag förstår inte vad ger det dig för rätt att kräva/tycka att jag & alla andra med ADHD, som har fått ett liv tack vare våra narkotikaklassade mediciner inte är berättigad till sin medicinering.
    Jag tycker ditt exempel där du jämför blodtrycksmedicin & Insulin mot diabetes i jämförelse med metadon eller ADHD-medicinering, var obegripligt.
    Kanske därför att du saknar kunskaper i neuropsykiatri, det är många som inte kan något om det, så det är ingen kritik eller påhopp.
    Du påstår att jag skulle vara lurad, en läkemedelslakej kanske, som skriver positivt om ADHD medicin mot betalning.
    Gärna det men de behöver inte mina tjänster.
    Det är naivt att anta något sådan , det vittnar enbart om en brist på förståelse för marknadskrafter.
    Naturligtvis tjänar läkemedelsbolagen pengar på ADHD-mediciner det gör de på allt, insulin men framförallt på hjärtmediciner.
    Folk dör av HIV, Malaria, diabetes & massa andra fullt botbara sjukdomar, just därför att läkemedelsbolagen inte sysslar med välgörenhet..
    De är vinstdrivande företag & i mina ögon ibland cyniska.
    Men de räddar också livet på många, i alla fall av vår del av världen där vi har råd.

    .Du kan nog inte föreställa dig hur det är att ha en kapacitet i arbetsminnet motsvarande en person med grava förståndshandikapp.
    Trots att jag är en riktigt begåvad person.
    När jag var yngre kunde jag bättre kompensera för mitt urusla arbetsminne. iofs lärde jag mig iläsa & skriva först i 13-års åldern, men nu kan jag få vara med i klubben för inbördes beundran om jag vill..

    Hade min mor inte varit så tokig hade jag säkert mycket tidigare förstått att jag hade ADHD & det var det som var orsaken till 15 års depression, som till slut gjorde mig katatonisk..
    Jag är inte drogad nu,
    trots att jag tar 70mg dexamfetamin varje dag.
    Det skulle du vara , det skulle alla bli som inte har ADHD, sovida de inte är amfetaminister, med tolerans.
    Jag har ett arbetsminne som motsvarar mitt intellekt med medicinering.
    Jag kan göra saker jag inte kunde förut, som tex skriva det här svaret.
    Jag kan tala för mig nu, det kunde jag inte förut, utan min medicin.
    Faktum är att jag inte ens får köra bil utan att medicinera..
    Jag är tillfreds & har ett bra liv sedan 5 år.
    Förklara för mig ,varför är det så viktigt att vara drogfri ?

    D

  4. Orsaken till att en del av oss med ADHD valt att vara med i en facebookgrupp som går under Svenska Brukarföreningen är att vi medicineras med centralstimulerande och narkotikalassade läkemedel. Långt ifrån alla som medicineras med CS har ett förflutet som missbrukare. Gruppen SBF NPF har inget med opiater att göra och det visar brist på intresse från författarens sida att inte ens bemöda sej att ta reda på vad syftet är med gruppen det handlar om. Vårt mål är att bli behandlade med värdighet inom vården och att få de mediciner och behandlingar som balanserar oss så att vi blir fungerande delar av samhällskroppen. Att man rutinmässigt urintestar personer (med eller) utan tidigare missbruk, enbart för att de vill ha en adhd-utredning eller medicinering, och ibland också för samtalsterapi är att misstänkliggöra dem, förnedra dem och förvägra dem ett värdigt bemötande i vården. Jag har valt att inte medicinera för att jag upplever de bevakade urinproven som mycket kränkande. Jag vill bli behandlad med värdighet och inte som om jag vore en notorisk lögnare och sprutnarkoman.

  5. Detta var bra skrivet, härligt när medicinen fungerar på ett positivt sätt. Om du någonsin förlåter din mor, gör det för din egen skull (det är skönt att leva i fred)

    • Håller med du Joseph, det är fint när människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar får rätt medicinering. Och förlåtelse är viktig, för en själv om inte annat. Dock inte att beblanda med tolerans av andras förtryck mot en själv.

  6. Hej Anna- Maj och tack för ditt långa inlägg. Jag ska göra mitt bästa för att svara dig. Jag har klippt in dina citat och sedan mina svar under.

    A-M:”Jag är inte en del av Svenska Brukarföreningens vänner, jag är inte aktiv där
    Däremot har jag en grupp på främst Facebook SBF NPF, dvs
    Svenska Brukarföreningen NeuroPsykiatriska .Funktionsnedsättningar”

    M: Okej då missuppfattade jag dig. Jag tog för givet att din grupp ”Svenska brukarföreningen NeuroPsykiatriska Funktionsnedsättningar” hade en koppling till ”Svenska Brukarföreningen”. Tycker inte du som jag, att namnet är förvillande snarlikt? Du kanske får räkna med att fler än jag gör en sådan koppling eftersom din Facebookgrupp innehåller Svenska Brukarföreningens namn.

    A-M: ”Jag tycker ditt exempel där du jämför blodtrycksmedicin & Insulin mot diabetes i jämförelse med metadon eller ADHD-medicinering, var obegripligt.”

    MJag tycker ditt exempel när du jämför metadon med ADHD-medicin är obegriplig och avslöjar hur lite du vet om substitutionsbehandling. Du har aldrig träffat någon amfetamin-missbrukare som får Metamina utskrivet pga. sitt missbruk. Metamina är nämligen inte substitutionsbehandling. Det finns naturligtvis patienter med ADHD som dessutom har missbrukat Amfetamin, som får Metamina eller Ritalin eller Concerta eller Strattera men då är det inte amfetaminmissbruket man underhåller med läkemedel utan just diagnosen ADHD.

    En annan medlem lämnade en kommentar på samma artikel som du 12 STEG FRAMÅT, 24 STEG TILLBAKA. Av Kikki p den 04 jun 2013 14:52
    Och hon skriver: ” Att ta dosen på morgonen är inte mer dramatiskt än att ta t ex blodtrycksmedicin.”

    Det är alltså Er egen jämförelse jag använder mig av men min poäng är att ju att en blodtrycksmedicin rättar till/reglerar ett avvikande sjukdomssymptom. Precis som Metamina kan göra på personer med avvikelser i CNS. Medan Metadon och buprenorfin inte är avsett för att reglera eller rätta till något sjukdomssymptom. Metadon är ett substitut/i stället för heroin. För att möjliggöra fortsatt opiatmissbruk. Och jag ville bara veta varför föreningens vänner, forskare och andra, kan motivera något sådant när de inte ens själva drogar sig på morgonen. Eller ger det till sina barn. Varför skulle då jag göra det? För att jag är en sämre människa? Har jag inte rätt att leva utan droger, även om det innebär att jag behöver dyrare vårdinsatser? Ja, lite sådana där funderingar går jag omkring med förstår du. Och jag hoppas få svar på detta.

    Du Anna-Maj, behandlas med Metamina pga. av att du har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som kan bero på avvikelser i CSN. Det finns symptom på avvikelser som går att reglera med läkemedel. Något motsvarande finns inte för metadon eller andra substitutionsmedel. Dessa preparat är därför inte jämförbara med läkemedel mot ADHD och andra funktionsnedsättningar.

    A-M:”Men nu är jag vilse jag förstår inte vad ger det dig för rätt att kräva/tycka att jag & alla andra med ADHD, som har fått ett liv tack vare våra narkotikaklassade mediciner inte är berättigad till sin medicinering.”

    M:Jag har vänner som behandlas med buprenorfin. Jag har aldrig varken tänkt eller än mindre uttalat att jag inte tycker att dessa människor är ”berättigade” till sina preparat. När det gäller andra läkemedel, t ex Metamina, har jag inte uttalat mig alls. Det jag tycker, det står att läsa i mitt inlägg, så läs det gärna igen.

    A-M:”Du påstår att jag skulle vara lurad, en läkemedelslakej kanske, som skriver positivt om ADHD medicin mot betalning.”

    M: Nej, jag påstår inte att du är varken lurad eller lakej som får ersättning från läkemedelsföretag. Det jag tycker står att läsa i mitt inlägg, så läs det gärna igen.

    A-M:”Du kan nog inte föreställa dig hur det är att ha en kapacitet i arbetsminnet motsvarande en person med grava förståndshandikapp. Trots att jag är en riktigt begåvad person.”

    M: Nej, det kan jag inte. Med risk för att verka ohövligt, vågar jag påstå att det kan inte du heller. Däremot har jag själv diagnoserna ADHD och Asperger syndrom och har medicinerats med både Metamina och Strattera. Jag har kognitiva hjälpmedel för att få min vardag att fungera och vet allt för väl vilka utmaningar du ställs inför varje dag.

    A-M: ”Kanske därför att du saknar kunskaper i neuropsykiatri, det är många som inte kan något om det, så det är ingen kritik eller påhopp.”

    M: Du har fel. Förutom att jag själv har diagnoser har två av mina söner NPF och medicineras för detta. NPF är förresten ett uttryck som jag och Åsa Gravander myntade på 90-talet men som fortfarande inte är ”erkänt” medicinskt men används flitigt ändå, kul tycker vi. Jag har varit ordförande i Attention Nordöstra Skåne och har ägnat över 20 år av mitt yrkesverksamma liv åt att föreläsa, skriva böcker, ge ut böcker och handleda personal och arbeta med människor som har neuropsykiatriska diagnoser.

    A-M:”Förklara för mig ,varför är det så viktigt att vara drogfri?”

    M: Det är inte själva drogfriheten som är det viktiga, utan rätten till ett självständigt liv med fria val, en bra psykisk och fysisk hälsa och full återhämtning.

    Så länge man håller beroendesjukdomen aktiv genom att reta systemet med substitutionsmedel, är det svårt att få ett fullvärdigt liv i oberoende. Eftersom du inte själv har någon beroendesjukdom är det kanske svårt att förstå vad jag menar, men de flesta av Svenska brukarföreningens vänner, t ex forskaren Björn Johnson, vet vad jag talar om och ändå stödjer han föreningens resonemang. Jag undrar ju då om det är de ekonomiska samhällsvinsterna han och andra är ute efter. Det är nämligen väldigt mycket billigare att ge opiatberoende opiater än att möjliggöra för ett självständigt liv med full återhämtning.

    • Jag vet inte varför du drar in mig i detta Malin, eller vad det är för ”resonemang” från SBF:s sida som jag antas stödja. Jag har aldrig påstått att substitutionsbehandling passar för alla personer med opiatberoende, eller att andra behandlingsmetoder inte ska erbjudas, Det har å andra sidan inte SBF påstått heller.

      Vad gäller effekterna av metadon och buprenorfin för du tyvärr vidare vanliga missuppfattningar om ”byte av en drog mot en annan”. Jag ska citera från en artikel jag skrev för några år sedan, där jag tog upp och granskade de vanligaste invändningarna mot substitutionsbehandling:

      ”En vanlig invändning mot substitutionsbehandling är att medicineringen bara innebär ett ”byte av en drog mot en annan”. Heroin, metadon och buprenorfin är alla narkotiska preparat och verkar på ett likartat sätt, menar många kritiker. Den mest väsentliga skillnaden tycks därför vara att den ena drogen är olaglig, medan de båda andra är lagliga, menar man. Enligt kritikerna fungerar LAR därför mest som ett sätt att tämja och oskadliggöra missbrukarna, genom att legalisera deras missbruk och binda upp dem mot en medicinsk kontrollapparat (Johnson 2005, 2007).

      I denna argumentation finns en poäng, såtillvida att många patienter i substitutionsbehandling upplever att de blir överdrivet kontrollerade och styrda av programmen. Invändningens grundläggande premiss – att underhållsmedicinering har effekter som är jämförbara med heroinanvändning – är dock felaktig. De olika preparaten verkar genom samma receptorer i det centrala nervsystemet, men de gör det på olika sätt.

      Heroin är en korttidsverkande opiat med en verkningsperiod på 4–6 timmar. Metadon har en betydligt längre verkningsperiod, 24–36 timmar, vilket gör att det är enklare att uppnå stabilitet med metadon än med heroin. Buprenorfin har en ännu längre verkningsperiod, och är dessutom säkrare att använda eftersom det har en ”platåeffekt” då ökad dos inte längre leder till ökad effekt (Heilig 2004).

      De viktigaste skillnaderna handlar dock inte om verkningsperioden. Modern neurobiologisk forskning har experimentellt kunnat visa att metadon och buprenorfin jämfört med heroin har markant skilda effekter i hjärnans limbiska system. Utan att gå in på alltför mycket detaljer har det konstaterats att heroinmissbruk leder till hyperaktivitet i den s.k. HPA-axeln, vilket vid beroende är liktydigt med en kronisk stressreaktion (Kreek et al. 2002). Det är sannolikt denna stressreaktion som narkomanen upplever som drogsug. Metadon och buprenorfin har däremot visat sig kunna normalisera aktiviteten i HPA-axeln, vilket minskar stressen och drogsuget (Kreek et al. 1983, Kakko et al. 2008).”

      Slut citat. Att drogsug och stress rent biologiskt tycks vara samma sak ger en bra förklaring till varför substitutionsbehandling fungerar så bra för många – det normaliserar stressreaktionen i HPA-axeln och minskar kortisolutsöndringen. Men det förklarar också bra varför många personer med beroende tenderar att återfalla i särskilt stressiga situationer – då de drabbas av livskriser, problem för närstående, arbetslöshet, etc. Sådana situationer utlöser naturligt ökad stress, vilket den beroende personen upplever som drogsug.

      Att säga att metadon och buprenorfin är mediciner mot opiatberoende är således helt korrekt, när preparaten används som de ska.

      Mvh Björn Johnson

      • Hej Björn och tack för att du tar dig tid att svara på mitt inlägg. Känns bra att någon av Brukarföreningens vänner försöker ge mig ett seriöst svar, även om jag inte får svar på min fråga.

        B.J: ”Jag vet inte varför du drar in mig i detta Malin—”

        M: Anledningen till att jag nämner just ditt namn är för att det var just du som svarade på Peters intressanta debattartikel, ”De tre musketörerna drar svärd i metadondebatten”. Om det är så, att du precis som jag och Peter Roth och många med oss, är kritiska till Svenska Brukarföreningen och tar avstånd från deras arbete, så ber jag om ursäkt men å andra sidan kan det väl inte förvåna dig att jag får känslan av att du stödjer föreningens arbete, utifrån det man kan läsa i det här sammanhanget?

        B.J:”Jag har aldrig påstått att substitutionsbehandling passar för alla personer med opiatberoende, eller att andra behandlingsmetoder inte ska erbjudas, det har å andra sidan inte SBF påstått heller.”

        M: Med risk för att tråka ut läsarna med upprepningar, så är det faktiskt så att det har jag heller aldrig påstått, varken att du eller SBF har påstått detta”.

        Citatet från din bok nedan, är en kortfattad och tydlig sammanfattning av en del av mina egna invändningar.
        ”En vanlig invändning mot substitutionsbehandling är att medicineringen bara innebär ett ”byte av en drog mot en annan”. Heroin, metadon och buprenorfin är alla narkotiska preparat och verkar på ett likartat sätt, menar många kritiker. Den mest väsentliga skillnaden tycks därför vara att den ena drogen är olaglig, medan de båda andra är lagliga, menar man. Enligt kritikerna fungerar LAR därför mest som ett sätt att tämja och oskadliggöra missbrukarna, genom att legalisera deras missbruk och binda upp dem mot en medicinsk kontrollapparat (Johnson 2005, 2007).”

        Det är helt korrekt att jag tillhör dem som delar den här kritiken. Jag skulle däremot inte hålla med dig om att kritiken är en ”missuppfattning”, utan en ståndpunkt. Ditt påstående om att ”invändningens grundläggande premiss – att underhållsmedicinering har effekter som är jämförbara med heroinanvändning” – är felaktig. Den grundläggande premissen för mig, är inte i första hand effekten av metadonet, utan effekten av själva ”behandlingen”. Stigmatiseringen, sjukstämpeln och frånvaron av redogörelse för vad man behandlar för resten av missbrukarens liv. Att man tappat tron på individens möjligheter att leva på samma villkor som andra. Att en person som använt heroin, ska fortsätta använda kemiska substanser för resten av sina liv. Varför? För att ”de vill”?

        Ja, som min alkoholiserade mamma och jag själv förut och alla andra aktiva i missbruk säger – man ”vill” därför att man är övertygad om att man inte är stark och frisk nog att klara utsättningen och återhämtningen och bli som andra i samhället. Men detta är inte bara en lögn – det är stämpling och stigma. Att ”några andra” (etablerade i samhället), ska ”hjälpa” de defekta heroinisterna med starka läkemedel. Så återigen min fråga:

        Vad ska läkas med dessa medel?

        B.J:” Att drogsug och stress rent biologiskt tycks vara samma sak ger en bra förklaring till varför substitutionsbehandling fungerar så bra för många – det normaliserar stressreaktionen i HPA-axeln och minskar kortisolutsöndringen. Men det förklarar också bra varför många personer med beroende tenderar att återfalla i särskilt stressiga situationer – då de drabbas av livskriser, problem för närstående, arbetslöshet, etc. Sådana situationer utlöser naturligt ökad stress, vilket den beroende personen upplever som drogsug.”

        M: Ja, det är sant. Har man en gång utvecklat beroendesjukdom, är man sårbar. Kanske mer än andra och framförallt tenderar svår stress att få svårare konsekvenser för oss som en gång haft ett tungt missbruk, jämfört med människor som aldrig missbrukat. Att konservera de strategierna som en gång ledde till att personen inledde sin missbrukskarriär, istället för att stötta människan att hitta nya strategier för att hantera stress, är overkligt dumt.

        Det resonemang jag menar att SBF med vänner har, innebär att även personer som har haft grava alkoholproblem ska underhålla sin alkoholism med några subventionerade folköl på morgonkvisten, utskrivet på recept för resten av sina liv, för att inte riskera att ta ”återfall”. Det är faktiskt många som gör så, men vi räknar ju dem som vilka aktiva missbrukare som helst och de har rätt till vård, stöd och behandling. Det är kränkande att säga till en person som är svårt drabbad av alkoholism att just du min lille vän, som misslyckats så många gånger att bli nykter, ska nu få en kontrollerad mängd alkohol varje dag, för vi tycker synd om dig, eller det verkar som just du faktiskt behöver de här ölen för att du är ett hopplöst fall, en andra slags medborgare eller hur man nu kan motivera denna livslånga ”behandling”.

        Återhämtningen, kan precis som ingången till missbrukskarriären, ske stegvis. Jag kan föreställa mig att vissa människor kan ha stöd av metadon under en viss fas i sitt tillfrisknande, särskilt i akuta skeden för att rädda liv, kanske i väntan på plats på behandlingshem eller innan man ordnat grundläggande sociala behov såsom bostad. Men då borde detta ske i slutenvård och/eller ytterst begränsat, precis som med läkemedlet Heminevrin.

        Jag, som själv har ansetts ”ej rehabiliteringsbar” och vidare ”daglig verksamhet ej möjlig”, och ändå blivit helt fri, lagom frisk, drog- och medicinfri och fått en livskvalitet högre än jag någonsin kunnat föreställa mig och bättre än vartenda rus jag upplevt, vill naturligtvis varna andra narkomaner för sådana här ”domedags-profetior” om att det gör heroinister gott med dagliga doser opiater. Ja, till och med att det kan vara absolut nödvändigt för vissa. Det är beklämmande men föga förvånansvärt att aktiva opiatmissbrukare själva blivit lurade och tror på detta, men att andra människor – forskare och andra etablerade människor i samhället, som inte själva drogar sig eller skulle vilja ge samma preparat till sina egna anhöriga, stödjer de aktiva narkomanernas kamp för rätt till droger på recept, är ovärdigt ett välfärdssamhälle..

        B.J:”Att säga att metadon och buprenorfin är mediciner mot opiatberoende är således helt korrekt, när preparaten används som de ska.”

        M: Jag håller inte med dig Björn. Metadon och Buprenorfin är mediciner för opiatberoende, inte mot. Hade metadon botat beroendesjukdomen, hade det varit en annan sak men metadon botar inte, den upprätthåller beroendet. Och dessutom skapar det beroende. Jag själv använde Metadon, då det var lättare att få tag på och billigare än heroin.

        Med vilken rätt, tar sig vissa i samhället friheten att peka ut vissa andra människor som ”hopplösa”, ej rehabiliteringsbara, inte tillräckligt friska för återhämtning? Och detta utan att ens förklara varför.

        Malin Widerlöv

  7. Hej Cecilia och tack förkommentar. Jag ska svara så gott jag kan.

    Hej Cecilia och tack för din kommentar.Jag ska försöka svara tydligt på dina påståenden.

    C:” Gruppen SBF NPF har inget med opiater att göra och det visar brist på intresse från författarens sida att inte ens bemöda sej att ta reda på vad syftet är med gruppen det handlar om.”

    M: Jag har aldrig besökt gruppen, har inte haft kännedom om den och än mindre skrivit om den. Jag besökte Svenska Brukarföreningens hemsida, och där kunde jag läsa citatet från Anna-Maj som jag använder i mitt inlägg. Sedan i eftermiddags vet jag att det finns en Facebokgrupp för personer med NPF men detta har jag aldrig skrivit om. Jag har enbart skrivit om substitutionsbehandling för opiatberoende, inte CS och definitivt inte behandling av ADHD. Läs gärna mitt inlägg igen.
    C:” Jag har valt att inte medicinera för att jag upplever de bevakade urinproven som mycket kränkande. Jag vill bli behandlad med värdighet och inte som om jag vore en notorisk lögnare och sprutnarkoman.”
    M: Jag har själv behandlats för min ADHD med narkotikaklassade läkemedel, samt har vuxna barn som behandlats. Ingen av oss har behövt lämna urinprover. Jag vet att vissa landsting har sådana rutiner och det är tråkigt men knappast något ni kan påverka genom att ha samröre med opiatmissbrukare i Svenska brukarföreningen. Har ni kontaktat föreningen Attention i ert län?
    Du har helt rätt i att man sällan blir behandlad med värdighet när man är sprutnarkoman och det är tråkigt. Däremot så känns det tråkigt att du själv sammankopplar ”notorisk lögnare och sprutnarkoman”, för dessa begrepp har egentligen inget samband.

    • Det Anna-Maj syftade på när hon skrev om drogfrihet på SBF’s sida var hennes rätt till och behov av behandling för ADHD.

      Du, som varit sprutnarkoman och jag som inte varit det, vet båda att man inte automatiskt är en lögnare för att man har haft ett tidigare missbruk. Men vad anser du att urinprover är om inte ett tecken på bristande tilltro till det patienten säger? Du har ju själv visat Anna-Maj bristande tilltro genom att hävda att hon inte vet hur hon blir utan medicinen.

      Citerar er här:
      A-M:”Du kan nog inte föreställa dig hur det är att ha en kapacitet i arbetsminnet motsvarande en person med grava förståndshandikapp. Trots att jag är en riktigt begåvad person.”

      M: Nej, det kan jag inte. Med risk för att verka ohövligt, vågar jag påstå att det kan inte du heller.

  8. Hej Cecilia. Jag vet tillräckligt mycket om både grava förståndshandikapp och diagnosen ADHD för att svara som jag gör. Jag har samma diagnos som Anna-Maj, och mycket grava svårigheter gällande arbetsminnet. Men varken jag eller någon annan med normal begåvning, kan jämföra oss med en person som har ett gravt förståndshandikapp.

    • ”Det Anna-Maj syftade på när hon skrev om drogfrihet på SBF’s sida var hennes rätt till och behov av behandling för ADHD.”

      Hela blogginlägget bygger på ett missförstånd utifrån citatet som användes och därav förvirringen och vinklingen på kommentarerna. Du använde ett citat om en grej och satte in det i en text om något annat. Inte konstigt att det blir fel.

      • Hej Sophia och tack för ditt förtydligande. Det är inte alls så att min blogginlägg bygger på en missuppfattning, utan det är endast mitt citerade av just Anna- Majs inlägg som bygger på en missuppfattning. Det är helt riktigt att Anna-Maj syftade på sin rätt att medicinera sin funktionsnedsättning med centralstimulerande läkemedel, i sitt inlägg och att jag inte visste tillräckligt mycket om Svenska brukarföreningens vänner, för att ens misstänka att centralstimulerande läkemedelsbehandling nämndes i Svenska Brukarföreningens kretsar, då detta är en helt annan sak. Jag trodde i min enfald att det var substititutionsbehandling som debatterades. Jag har nu lärt mig något nytt om hur SBF lyckats sprida sina osunda budskap och ber om ursäkt för att jag råkade citera just en person som pratade om ett annat läkemedel och en annan problematik. Jag har dock själv hört Berne Stålenkrantz, uttala liknande saker när han presentar sin förening, så min kritik mot Svenska Brukarföreningen med vänner är i allra högsta grad giltig.

  9. Tack för alla som har tagit sig tid att läsa Malins inlägg. Det är nu uppe i flera hundra! Och naturligtvis tack Malin för din fina personliga text som jag fick äran att lägga upp på min blogg.

    Tack även till er som har tagit er tid att kommentera texten och speciellt tack till er som har delat med sig av era personliga historier. Det är alltid intressant och lärorikt att få läsa sådana. Tänk vilka olika vändningar som livet tar för olika individer. Och tänk också på alla de narkomaner och alkoholister och andra missbrukare som har dött. Det är verkligen en stark, farlig och dödlig sjukdom. Kanske den mest dödliga om man ska räkna med alla nikotinberoende som dör av sin rökning! Därför är det ju också som Malin påpekade så viktigt att man hanterar mediciner och speciellt narkotikaklassade sådana med försiktighet.

    Och när man går ner på individnivå så är det ju viktigt att ha respekt för människors olika val här i livet. Och det är jag säker på att även Malin har, och detta tycker jag är väldigt tydligt i hennes text. Men vad Malin, liksom jag själv, vänder sig mot är ju hur vissa organisationer, myndigheter, forskare, debattörer m fl, sprider en myt om att det inte går att sluta knarka utan ersättningsdroger. Varken jag eller Malin har skrivit något om att människor med neuropsykiatriska störningar eller andra psykiatriska diagnoser inte ska få sina mediciner. Vad vi reagerar på är att heroinister blir itutade att de måste ha buprenorfin, metadon eller apoteksheroin för att kunna sluta knarka! Det är inte så! Det går att sluta med heroin och bli helt drogfri. Det går. Det går. Det går! Det är sådana historier som är viktiga att berätta. Det är EMPOWERMENT på riktigt!

    Jag vet massor med personer som till exempel har varit helt drogfria efter en tid på häktet eller fängelse som sedan nästan blir tvingade, eller i varje fall övertalade, av sina team att de måste ha substitut när de skrivs ut. Fastän de varit helt rena en lång tid! Det är ju galet.

    Det var någon person som skrev i sitt inlägg att heroinister behöver metadon eller annat eftersom de blir så stressade om det händer något jobbigt i livet. Att de tar återfall annars. Men det är ju sorgligt. Det är ju det som är livet! Alla råkar vi ut för jobbiga saker! Men som narkoman är man van att dämpa allt jobbigt med någon sinnesförändrande substans. Det är ju det man måste jobba med som drogfri. Att ändra sina beteenden och tankar. Om man istället bara fortsätter i samma stil att dämpa allt med metadon eller buprenotex så är man ju kvar i sin gamla knarkartänk. Det är kanske därför många är så upprörda över att de inte får använda bens tillsammans med sin substitutionsmedicin. Som någon uttryckte det på Brukarföreningens senaste seminarium: ”om man tagit bens någon gång när man mått dåligt”.

    Det som från början var tänkt som ett hjälpmedel, och som skulle hanteras restriktivt, för en liten grupp som inte klarade av att bli drogfria med psykosocial behandling, har nu blivit något som skrivs ut ganska frikostigt. Till och med till unga personer som inte ens har försökt att sluta genom drogfria behandlingar. Och till och med till personer som har själva substitutionspreparatet som huvuddrog (inte helt ovanligt gällande buprenorfin). Nu har vissa (t ex Brukarföreningen) även börjat prata om att de som inte klarar av sin substitutionsbehandling ska få rent heroin. Nästa steg blir väl antagligen att legalisera droger så man kan välja vilka preparat man vill. Som t ex Brukarföreningen och vissa andra nyliberalister tycker och tänker. Men jag hoppas verkligen inte att mina barnbarn ska behöva växa upp i ett sådant klimat. Därför tycker jag att det är så viktigt att historier liknande Malins är så viktiga att sprida! Och därför är det så viktigt att kritisera Svenska Brukarföreningen.

    Med detta inlägg sätter vi stopp i debatten för denna gång!

  10. Jag blev drogfri genom ett 12 stegsprogram för 12 år sedan och lärde mig leva utan droger och fick ett helt nytt liv. Däremot fanns det mycket som inte fungerade lika bra för mig och jag hade enorma problem med saker som var helt vardagliga för andra och jag anade från början att jag även hade ADHD men vågade inte be om hjälp och var rädd att bli sedd som en missbrukare om jag tog ansvar för båda mina sjukdomar. Efter 10 år bad jag om hjälp, fick en utredning och medicin och jag har inte ångrat det för jag hade inte klarat att hålla ihop länge till utan den hjälp jag fick. Min medicin är som en krycka som hjälper mig att fortsätta och klara av att livet I början fanns det dom som tyckte jag gick en genväg och inte var drogfri och jag kände mig ibland som om jag inte var helt accepterad men så är det inte längre. Dom flesta har sett både på mig och många andra som vågat ta ansvar över sin diagnos att vi aldrig varit påverkade och att det hjälper oss i vår vardag. Självklart ska man inte ta medicin om man inte behöver det och visst blir jag ledsen över att jämföras med en aktiv narkoman eller alkoholist. Jag känner inget rus eller sinnesförändrande men mitt närminne är bättre och jag är inte lika överaktiv eller helt utmattad länge. Önskar att jag inte hade denna problematiken men nu har jag den och då får jag ta hand om den också.
    Mvh Karin

  11. Hej Karin och underbart att höra att du är nykter och drogfri sen 12 år tillbaka! Jag har ägnat mig åt frågor som rör ADHD mm sedan början på 90-talet och känner inte alls igen det du beskriver, att man anses som narkoman eller alkoholist för att man behandlar sin ADHD, och skulle jag råka ut för det, skulle jag bara rycka på axlarna åt okunnigt tyckande.
    Varför skulle inte vi som missbrukat, behandlas mot sjukdomar på samma vis som andra? Det är förstås självklart att jag är oerhört restriktiv med beroendeframkallande läkemedel. Jag har fått lära mig att hitta nya sätt att hantera mina sömnproblem t ex, än att ta sömntabletter, för jag är rädd för att använda beroendeframkallande läkemedel efter att levt i tungt missbruk. När det gäller smärtstillande, finns det nästan alltid bra alternativ till morfin men skulle jag förlora ett ben vid en bilolycka t ex, är det självklart att jag skulle behandlas med morfin men jag skulle också be om hjälp efteråt, så att jag inte riskerade återfall.
    Behandling av depression eller ADHD sker med läkemedel som aldrig är beroendeframkallande, varken för oss som missbrukat eller för andra, så jag har svårt att förstå varför behandling av diagnoser ens nämns i samband med diskussioner om substitutionsbehandling över huvudtaget.
    Fint ändå att du delar med sig av din positiva livshistoria!

Kommentarer är stängda.